Hmm, nu sitter jag här igen, i sista stund och gör mina räkningar. Och som vanligt så går det inte ihop. Jag saknar alltså hälften till räkningarna... Jag har räkningar på 14000:-, som ni säkert förstår, så går inte det ihop när man går på sjukersättning.
Innan D kom in i bilden och han började bo här så hade jag hjälp och stöd av min mamma och pappa hela tiden. De bidrar med tusen kr var i månaden plus att min pappa betalar mina CSN skulder.
Men i alla fall, då funkade det. Och då gick det ihop.
Nu när D bor här... GADH! Jag har aldrig haft en så hög telefonräkning förut (fast telefoni)... Och sen allt... Jag menar, han tvättar ju sina kläder här, elen används ju av honom s a s. Men nu när jag frågade han hur mycket han hade kvar på kontot så säger han... Jag vet inte, typ 700 kanske?
*Svimmar*
Jag tror ärligt att det är lika bra att han behåller sin lägenhet (som vi nu försökt att sälja) och att vi bor isär. Jag vet att jag kanske inte har råd att behålla min häst då. Men det är problem som får komma sen.
Denna situationen är ohållbar, och jag sjunker som en sten i depressionens djupa håla varje månad då räkningarna ska betalas.
Om han får sålt sin lägenhet så betyder ju det att han slipper betala den hyran, elen etc... Det blir cash över. Men han har ju ingen koll på nånting. Och jag har det knappt heller, men ändå har jag otroligt mer koll än vad han har.
Känner nu att jag vill bo själv, då har jag återigen pappas ekonomiska stöd. Det är inte alls så att min pappa tycker illa om D på nåt sätt. Det är bara att han tycker att när vi är två ska vi klara ekonomin... Men det göööööör vi ju inte.
Sen att jag freaka ur häromdagen och handlade ridkläder för 4200 kr på kredit gör ju inte saker bättre. Får mamma reda på det så kan jag förbereda mig på en käftsmäll...
Nu ligger D i sängen och mår skitdåligt pga mina utbrott om det här. Han tänkte ringa sin mamma och sänka priset på lägenheten. Men så som läget är nu, så känns det säkrare att han har kvar den.
Åh, är inte livet helt... Bara helt... Underbart?!
Jag hoppas ni fattade ironin...
/S
RSS för kommentarer
Paala
sa:
 |
... tror nog att du gör rätt i att han behåller sin lägenhet ett tag till. det är väl bättre att ni löser allt så att ni börjar på god kant istället för att kasta er in i något (talar just nu av alldeles för mycket erfarenhet..suck).. |
Unsure
sa:
 |
... Ja du Sweetie, Det känns igen, min mamma stöttade mig mycket ekonomiskt när jag var ung och studerade. Hon kom också med kommentarer som " det är konstigt hur dina depressioner sammanfaller med att du inte har pengar!.. Nehä?! Klart det är svårt att inte falla ner i sitt svarta hål när man är rädd för att inte kunna betala hyran eller ha råd med ordentlig mat innan nästa utbetalning. Jag håller med Paala om D, ta och se till att ni har klart ekonomiskt innan ni gör slag i att flytta ihop på riktigt, innan han säljer sin lägenhet. Det är en alldeles för stor stress för dig, honom och ert förhållande att bära om ekonomin inte funkar. Kram /Unsure |
Sweetie
sa:
 |
... Tack för era svar. Saken är den att D's mamma lagt ut mycket pengar för att få den renoverad klar till försäljning. Igår sa gav jag D bunten med de räkningarna jag inte kunde betala, ca 7000 kr, sen sa jag att 2000 kr måste in så autogirona kan dras... Han skulle fixa detta. HUR det har jag inte en aning om... And I couldn't care less.. Bara det blir betalt. Han bor ju i stort sätt redan här, och tanken på att mer ha ett "särbo-förhållande".. Njaa.. Jag är ju van vid massa bekvämligheter nu. Han tvättar och viker, han städar och moppar, han har pejl på det mesta. Plus att jag ju faktiskt älskar honom. Det som jag dock känner som jag faktiskt tagit upp med honom tidigare. Det är att jag vill att han ska behålla sitt sociala umgänge. Jag får en klump i magen när jag vet att han sitter hemma och väntar... Vet flera ggr jag kommit hem och han har tänt levande ljus som delvis slocknat. Pga att jag är flera timmar sen. Då hade jag inte sagt att jag skulle hem en viss tidpunkt. Jag tycker om att vara i stallet. Har massa kompisar där, och även utanför stallet med. Den enda kompisen han har kvar. Är en alkoholist som för det mesta sover eller är väldigt full. Han hade långt fler vänner innan han träffade mig och jag sa till honom att jag VILL och faktiskt KRÄVER att du fortsätter umgås med dem. Så vi kan ha varsin sociala bit. Men även då att vi ibland har en social bit tillsammans såklart... Men han och jag, och min mamma (puss på dig mamma  ) ska sätta oss ner, och diskutera igenom allt... Men det går ju inte nu när jag har barnen. Vill inte att de ska höra mer tjafs än det som var igår om det ekonomiska. De har haft nog med tråkig stämning i sina liv. Kram /S |
iogumman
sa:
 |
... Det känns ändå som att du har ett bra förhållande till ekonomin på något sätt iallafall. Att du kan se klart på det och är medveten om utgifter och inkomster. Att sedan balansera så att de överrensstämmer kan förstås vara ett problem, men med ett klarsynt sätt så öppnar du upp för en potential att saker och ting ändå kan lösa sig. Låter lite tråkigt att dömma ut tron på kärleken även om det säkert är klokt att tänka lite praktiskt ibland... men samtidigt man lever bara en gång och det är inte säkert att man alltid har råd att gå den säkra, trygga vägen. Man kanske kan gå längre med klokhet (?) men inte nödvändigt att man når sitt mål eller får en större tillfredställelse för den sakens skull. Och att få lite tillfredställelse och uppmuntran gör ändå livet lite mer meningsfullt... Är en obotlig romantiker så kanske är jag lite partisk när jag tycker mig utläsa av det du skriver... men verkar som att D är väldigt bra för dig... och också rätt bra på det hela taget  så att tappa bort honom nu vore... tråkigt. Men samtidigt, att ha en ekonomi som skaver emellan sig är förödande och kan förvränga ens känslor till en avart man inte tror är möjlig. Sambokram  /io |
Sweetie
sa:
|
... iogumman; Jo, när jag väl tar tag i ekonomin så är jag väldigt klarsynt och kan sitta och greja, prioritera och ringa runt till företag. Men det är den där jädrans postlådan. Jag vågar inte öppna den. Den är som det värsta monstret för mig. När jag ser att det börjar hänga ut utanför (har en låst brevlåda) så måste jag ju låsa upp och ta in det... Sorterar snabbt ut reklamen (fast det står att jag inte vill ha reklam) och sen lägger jag räkningarna i en hög i skrivbordslådan och tänker inte på det mer... Men den där jävla brevlådan... Ursch! Jag önskar nån annan kunde sköta det. Jag kan fixa räkningarna när de ligger här i min skrivbordslåda, men får riktig panikångest av bara tanken på att hämta in posten. Lite knasig känner man sig när man ser inbjudningskort till kalas som redan varit pga att jag inte öppnat brevlådan på en månad. Barnen har missat en hel del kalas... Jag har förklarat bara kort att jag brukar inte tänka på att hämta in posten förrän i slutet på månaden så det är bättre ni ringer... Tack för ditt fina svar Sambokram tillbaks! /S |
Joplin
sa:
 |
Att slösa mer ju mindre pengar man har Det har varit mitt sätt att bete mej som en struts under många år. Kan jag konsumera så har jag pengar (skitit i om hyran å elen skulle betalas) Jag har under många år skött ekonomin när vi bodde i villa med amorteringar och driftskostnader och varit tvungen att ligga med ekonomin ett halvår före för att det skulle flyta. Någon gång under dessa år så insjuknade jag. Och oftare så tog jag ut pengar på detta servicekonto för eget shoppande. Ju snävare ekonomin blev desto mer nallade jag (hoppas ej min fd läser detta för han vet nog ej om hälften) Många tusenlappar fördes över till mitt konto. Jag la alla pengarna på saker till mina barn. Kläder, leksaker, böcker och film. Ibland kunde jag unna mej lite smink , men mest överkonsumtion till barnen. Det fick jag heller inget dåligt samvete för. Kompensationsshoppande. En kommenterar till din utfreakning att köpa ridkläder mitt i hela alltet. För mej en rätt normal grej att göra i samma situation. Hur klok man än är så säger handlingarna nåt helt annat ibland... |
Sweetie
sa:
|
... Jo det är ju så... Ibland kan man även shoppa utan att vara manisk som jag försökte förklara för min läkare. När jag är deprimerad så tycker jag att jag är "värd" den där tröjan eller jackan eller hans moster... När det känns som att det ändå aldrig blir bättre så gör man ju små fina inhopp på galleriorna... Stor kredd till dig ändå som skötte ekonomin ett halvår i förväg  Shit pomme fritt... Jag tycker min syrra har det rätt skönt som numera (efter de vann 100 000 på postkodlotteriet) ligger en månad i förväg  Nåt sånt skulle va helt underbart för mig. Borde finnas en fond för bipolära som vill ha pengar så man kan betala i förskott (hehe hur lurig var inte den? ) Kram /S |
