Jag håller ju på i smyg att sluta med benson eftersom min läkare anser att jag måste vara inlagd för att klara det. Och det vill jag inte, men jag vill bli av med benson ändå. Som det ser ut idag så får jag tre stycken 1 mg xanor depot om dagen. Kl 8, 13 och 18. Nu har jag sen nästan två veckor tillbaka tagit bort 13 xanoren.

Jag har märkt av huvudvärk, och ångest då. Men jag har ju  ångest  när jag äter den vanliga dosen också! De har liksom tappat sin verkan! Det är därför jag tycker att varför ska jag gå runt med den skiten i kroppen när det ändå inte hjälper mig?

Men, varje morgon vaknar jag av så verkliga drömmar. Det handlar väl bl a om mitt dåliga samvete över familjeproblem. Sen så kan jag drömma att det kommit en jättehög räkning från stallet och jag fattar inte hur jag ska lösa det. Vissa saker har vart så verkliga så när jag har pratat med folk, så har jag tagit upp saker som de sagt eller gjort i mina drömmar, fast på riktigt. De fattar ingenting. Men alla de här sakerna som jag drömmer om ger mig rejäl ångest.

Jag vaknar varje morgon med känslan att jag har gjort fel. Nånting har gått snett. Men jag vet ju inte vad? Har sån fruktansvärd ångest, och jag har ju vid behov xanor, dvs vanliga, men tar jag dem på morgonen så mår jag konstigt sen resten av dagen.

När jag låg inlagd sist och den där psykiatern sa till mig att jag ska acceptera och känna min ångest och säga till mig själv att "Just nu så har jag ångest, men det kommer att gå över, nån gång går det över."

Jag tänkte.... Han är fan helt jävla väck i huvudet! Men, nu så har jag faktiskt börjat att tänka så. Jag har ingen som helst tro på att jag slipper undan min ångest helt. Men en del av den försvinner.

Jag är trött på att vara nerdrogad. Jag är trött på att vara trött. Trött på att ha ångest.

De kommer att få se... Jag kommer ha mitt privata lilla helvete, men jag kommer att lyckas! Nu menar jag då genom abstinensen.

Men innan så hade jag alltid ångesten mest på kvällarna. Jag tycker inte om att vakna upp och ha så mycket ångest. Men det är bara att härda ut. Antar jag. Men det är jobbigt att vakna varje morgon med känslan av att något är väldigt fel.