Hmm, jag mår allt annat än bra. Jag är så otroligt mixad så det är ett under att jag inte ligger i en ambulans nu. Jag kanske gör det, snart, om detta tillståndet inte går över.
Dagen började rätt bra. Det har hänt rätt så tunga saker i veckan som gjort att jag mått dåligt. Samtidigt så håller jag på att trappa ner på mediciner. Efter att jag hade varit i stallet idag och fått rakat min häst, så skulle jag upp och köpa ett varmare täcke till honom.
D ville ju då absolut följa med och frågade om jag kunde vänta... Njaaaa sa jag då, okej jag väntar borta vid grillen. Sen skrev han ett sms "Vart är du?" Jag skrev på GRILLEN. Ändå kom han inte. Och jag klarar inte människor som inte fattar nånting just nu. Jag blev tvärsur, gasen i botten på S60'n utan bälte... Och hemåt.
Vi möttes typ på parkeringen, men jag hade redan omyndighetsförklarat och dumförklarat han för ca en kvart innan. Jag skrek bara "Tilltala mig inte, jag vill inte prata med dig" När han försökte förklara att han trodde jag menade stallet. Hans batteri på telefonen hade dött så han hade inte sett sms:et.
Men där kommer vi till den punkten som gör att det brister lite i vårt förhållande. För när man pratar med han så lyssnar han inte. Jag sa tydligt i telefonen vart jag var innan.
Har nu legat med min ögonbindel och mp3-spelaren på högsta ljud.
Vaknade av att det ringde, gick då upp och rökte. Då säger han till mig att han köpt en present till mig. Gissa vad? Risi Frutti... Nog för att jag är beroende av dem men... Sen visade han upp en 75:a sprit och så hade han köpt redbull... Men vad är det då egentligen gör? Så är det varje gång jag mår dåligt. Kan inte han komma på nåt annat för att få mig att må bättre?
Nog för att jag är glad för spriten, men jag är fortfarande så arg att jag skakar när jag tänker på det. Och då tänker ni; För den skitsaken? I min mixade jävla värld så kan minsta lilla felsteg få stora konsekvenser. Pratade med min mamma igår på telefon... Hon frågade om jag var manisk, en tjej i stallet fick intyga att jag inte var det.
Vad är jag?? Fucking insane... Jag vill se blod, känna den fysiska smärtan. Jag vill dö. Nu. Men det ville jag inte för några timmar sen. Jag orkar inte med de här svängningarna och tanken på att sitta i samma soffa som D äcklar mig så att jag vill spy, för så mycket avskyr jag honom nu... Kan ni fatta?? Och han som tagit en mäklare till sin lägenhet nu.... ÅNGEST!
Jag vill bara må bra, sådär som jag gjorde innan den här veckan då jag skulle lösa alla världsproblem och mina vänners.... ALLA runt omkring mig har problem nu. Nu när jag för en gångs skull mår bra. Kan jag inte bara få må bra...
Hopp, nu hörde jag han också öppna en öl, det är som följa John här hemma fast följa "Sweetie" i stället. Jag har sagt till han att han behöver inte göra allt som jag gör, gå och röka precis när jag går ut och röker, har sagt till han att han känns som en jävla terrier.
Jag är bara elak och sårar alla. Men mitt ego fattar inte det. Men det kanske är där självskadekänslorna kommer in? Vi kanske ska ut med ett annat par i morgon. Och då kan jag ju inte ha sår på armarna... För i morgon kommer jag ta en kredit fast jag lovat heligt då min mamma hjälpte till att lösa ut alla mina krediter och avsluta dem. Och så tänker jag shoppa. Ja det tänker jag. Om jag är på det humöret... Jag kanske inte kommer ur sängen i morgon. Fan vad jag saknar min laptop, då kunde jag ligga i sängen och chatta med er... Kanske ska ta en kredit och köpa en laptop också???? Varför inte? Hela mitt jävla liv håller på att gå åt helvete så det är väl lika bra att skynda på det?
Fuck the world!
RSS för kommentarer
Ninnie
sa:
 |
PTRRROOO BABY! Wohoo! Vilken galen karusell du varit med om! Jag känner igen mig, löjligt mycket. Nästan så jag misstänker du har en kopia av mitt liv. Hos min brukar det hjälpa att slåss lite med sängen, ta en varm dusch (så varm att det gör ont), riva sönder tidningar eller ringa en kompis och säga att jag är förbannad och bara spyr ut all ilska över honom/henne (som inte tar åt sig tol). Efter allt det kan jag sätta mig ned och inse att det kanske är lite löjligt, men i stundens hetta så var jag ju förbannad! Och det är DÅ allt ska hända, det är DÅ han eller hon eller den ska fara å flyga, dra åt helvete och slicka en ko i röven...(eller nått) Nästa gång du blir skit ilsk, så jävla arg att man kan känna ilskan....Skriv ett hatbrev! Skriv allt skit som finns innuti, och sen när det känns lite bättre, Bränn upp skiten. Kanske funkar, eller så gör det inte det. Men det skadar inte å pröva. Kram på dig Ninnie |
Sweetie
sa:
 |
... Ninnie, alltid skönt att höra att man inte är ensam även fall man önskar att inte nån ska behöva känna så. Idag är saken helt ur världen. Jag var lite butter i morse, men sen kom han hem på sin lunch och gav mig frukost. Och sen åkte jag och shoppade.... För 4500 kr som jag inte har... Men det struntar jag i nu, för nu mår jag kalasbra  Jag är bara så rädd att om man t ex skulle skriva ett sånt där hatbrev, tänk om jag får en hjärtattack innan jag bränt upp det? Då skulle det bli det sista han fick veta att jag kände... Hmm här kommer min generaliserade ångest in känner jag. Konsekvenstänkande och katastroftänkande hela tiden... Alla mina vänner har ju som sagt problem nu så jag vill inte tynga ner dem med sån värdelös dynga. MEN haha... I somras så ringde jag en vän två dagar i rad och var SÅ JÄVLA ARG för att två stycken cyklade bredvid varann på en väg här. Den är rätt snirklig så man kör helst inte om. Kröp bakom en bra stund, sen blev jag så förbannat att jag tuta och sen spann iväg med bilen, rätt nära dem, gulp...  Men jag kunde inte prata om nåt annat till min vän om de här två idiotiska människorna... Men hade det vart en tvärtom situation så hade jag nog blitt jävligt piss på bilisten.. Men jag vet inte, ibland så känns det bara som att allt ska kretsa kring mig Ett under att jag har mitt körkort kvar :S Tack Demring för omtanken.  |
Joplin
sa:
 |
... Du skrev Sweetie: MEN haha... I somras så ringde jag en vän två dagar i rad och var SÅ JÄVLA ARG för att två stycken cyklade bredvid varann på en väg här. Den är rätt snirklig så man kör helst inte om. Kröp bakom en bra stund, sen blev jag så förbannat att jag tuta och sen spann iväg med bilen, rätt nära dem, gulp... smilies/sad.gif Men jag kunde inte prata om nåt annat till min vän om de här två idiotiska människorna... Men hade det vart en tvärtom situation så hade jag nog blitt jävligt piss på bilisten.. Men jag vet inte, ibland så känns det bara som att allt ska kretsa kring mig Den historien säger ganska mycket om hur jag också känt mej och varit många gånger. Ältandet och försök att på alla sätt försvara mej själv. Att kanske dom här mindre sakerna får stora propotioner. Samtidigt som vi verkligen brottas med stora verkliga problem. Men att man inte riktigt kan sortera ut vad man borde låta bli att lägga sån stor energi på. Okontrollerad ilska har jag haft sen barnsben. Jag är normalt en väldigt lugn och positiv människa, men jag har alltid haft dessa raseriutbrott så långt jag kan minnas. Och dom som har fått ta emot smällarna är mina närmaste. Under de jobbigaste åren innan jag fick diagnosen och dessutom drack mycket så eskalerade denna ilska till att jag straffade mej själv för min ilska över andra människors reaktioner och handlingar. Tidigare hade jag bara slagit sönder döda ting, men nu började jag även skada mej själv med att dunka huvudet i väggen, sparka in fötterna i betongväggar och slita av mej håret. Allt för att få utlopp för min ilska. Ofta hände detta efter bråk med mina nära. Du skrev Sweetie: Jag är bara elak och sårar alla. Men mitt ego fattar inte det. Men det kanske är där självskadekänslorna kommer in? Så exakt har jag känt många gånger. Jag själv ser mej som väldigt elak. Och jag har fått bekräftelse att det är så ibland. Men om allt är en försvarsmekanism, som hör samman med sjukdomen? Om vi kunde få oss själva och våra nära som drabbas av vår ilska att se det på det viset? Det är kanske så D ser på det hela och du förstår inte varför han står ut med dej. Bara några tankar där. Men bättre skrika FUCK THE WORLD! än att dö inombords av tysthet |
Sweetie
sa:
|
... Jop, du har så kloka svar. Jo... Man skulle kanske ta tag i de "verkliga" problemen som finns istället. Men det finns väl en anledning, att psyket inte klarar det och därför blir det totalt psykbryt för småsaker... Den enda jag har kvar på min sida av familjen är ju min mamma.. Och hur väl hon än menar och hur mycket hon än har hjälpt mig. Så går det inte ens att börja prata om bipolär sjukdom "Ja du är bipolär pga att du äter mediciner, slutar du med dem så blir du frisk" haha, sitter och skrattar åt det själv nu. Lite morgontrött. Ja, visst är det bättre att få skrika ut det. Det kan jag inte hemma utan sitter i stället och skakar av aggressiviteten och vågar knappt röra mig i rädsla för att göra nåt väldigt dumt. Då är det skönt att sitta här och låta det rinna av sig lite i alla fall Kram /S |
