Allt svänger

Jag vet inte, förr när jag hade mina skov så kom de inte så tätt. Jag kunde vara manisk länge, och deprimerad länge. Jag kunde faktiskt vara i normalläge också, men det var så längesen jag var i det nu så jag har glömt bort hur det känns. 

Livet i sig är svängigt just nu, sonen ska utredas, min lillstumpa trivs inte i sin klass utan vill gå i andra klassen. Vilket jag kan förstå, fattar inte varför de satte henne i den klassen hon är, när hon har alla sina vänner i den andra klassen. Hmm mysko tänkande. 

Kärleksfronten, jag är som en isbit som vägrar smälta. Stackars D lunkar runt här och tål att jag tilltalar honom kort och koncist och bara när jag nödvändigtvis måste. Sexliv? Eh... Det existerar bara när jag är onykter, typ. Ändå säger han att jag är världens bästa tjej. Jisses tänker jag då, han kan inte ha mött många tjejer... Jag var ju bra i början, men jag tror att det här med att flytta ihop påverkar mig mer än vad jag tror. Innerst inne så vill jag nog inte att han ska sälja sin lägenhet. Men å andra sidan så vill jag ju att han ska vara här. Nån som hänger med i hur jag tänker? Nej, inte jag heller.

Jag får nog börja inse att den här medicineringen inte funkar på mig. Men det finns inget mer att pröva säger hon, vi har gått igenom hela listan med mediciner nu och jag blir inte bra. Vilket naturligtvis stärker mammas misstankar om att jag inte är bipolär.

Jag orkar inte att folk ifrågasätter hela tiden. Det är i alla fall 7 specialister som satt diagnosen oberoende av varandra. Som den läkaren jag har nu sa; "7 års studier kan väl inte visa fel diagnos?" Men min mamma hon pratar igenom det mesta och menar på att det är medicinerna som orsakat de maniska skoven. Och de depressiva perioderna, samt mitt självdestruktiva sätt.

Ja, tänk om det stämde! Ingen skulle bli gladare än jag! Att vara bipolär är fruktansvärt och jag fasar att mina barn kanske kommer bli det också. Men att göra som mamma vill, ta bort medicinerna, nu i allt detta. Tänk om allt skiter sig? Det kommer finnas hjälp lugnar hon mig med, men om jag blir manisk så får de inte tag i mig. 

Nu går jag ju en gång i veckan och "visar upp mig" på allmän psyk. De tittar så jag inte är på väg att bli manisk. Hmm, jag är ju mixad, så jag har ju maniska tankar som dyker upp i skallen för att jag sen senare ska förstå att "Näää det går ju inte". Vill stänga av min hjärna, hur gör man det? Svar 1 : Med alkohol. Svar 2 : Med lugnande tabletter. Finns det nåt svar 3 så vill jag gärna veta!!

Jag undrar om jag någonsin kommer känna att jag hör hemma här på jorden. Det känns inte så, alls. Det enda jag känner band och närhet och riktig äkta kärlek till är mina barn. När jag har dem så får jag en identitet. Då är det min skyldighet att ge dem mat, hjälpa dem med läxor, mysa med dem framför tv:n, ja... Ge dem kärlek!

Sen försvinner dem! En hel vecka till sin pappa. Det är tur att barnen inte vet att deras mamma ligger utan identitet i sängen fram till onsdagen, apatisk men samtidigt kan jag tänka på rakblad hela tiden. TUR de inte vet det. Jag säger till dem att när de är hos sin pappa så ägnar jag mer tid åt hästen. Men det blir aldrig riktigt så. Jag behöver en identitet som ridtjej igen. Så som jag höll på att hopptävla förr... Jag vill bli den engagerade tjejen igen. Men jag tror inte det går just nu...

Tänkte ju sälja hästen ett tag. Men kom på, att vad ska jag göra då? Då har jag bara datorn kvar. Inget kul det heller, för i den sitsen har jag ju varit i och det resulterade ju bara i att jag satt hemma i sängen hela dagarna med laptopen i knät. Nä, det finns inget annat som jag kan tänka mig att göra som hobby, så jag får ta tag i det här nu. 

Ärligt talat, fick gå upp tidigt idag. När mobilen börja tjuta så var det nära att jag fick hjärtattack, for real!! Sonen skulle dra ut två tänder hos tandläkaren, men då kom de på att han måste äta en penicillinkur först pga allt var, han hade precis lika mycket var i förrgår. Kunde de inte ha satt in det då? Jävla puckon.

Och i morgon är det min tur... De ska spola min framtand och rotfylla den. Men jag har sagt att de får inte rotfylla den så att den blir grå!!! Jag sa till dem häromdagen att kolla upp, för i Göteborg så har de börjat rotfylla med vitt i stället som ger mycket bättre resultat! Men trots att vi bara bor fem mil ifrån så kommer det väl ta tio år innan de börjar med det här. Annars så får jag bleka alla tänder helt enkelt. Jag kan ju inte gå runt med en grå framtand!

När jag tänker på det lite ändå, så har ju Voxra'n hjälpt en hel del. Mina ständigt återkommande självmordstankar som jag har varje kväll då jag planerar allting i minsta detalj, har faktiskt inte funnits där på ett tag. Men mixad som jag är så kan jag tänka när jag är inne på toan att jag gör slut på allt nu! Men sen svänger det igen. Ehhh.....

Jag har väl inte blivit direkt gladare, men det beror väl på att jag har ångesten kvar. Men jag försöker ändå att minska på benson, det har jag inte sagt till min läkare. Vågar inte säga nåt till henne. Förtroendet sprack i det ögonblicket hon vände kappan efter vinden då min mamma pratade med henne. 

Jag har så mycket inom mig som vill ut. Svåra och jobbiga saker, men när jag väl sätter mig och ska skriva om dem. Då får jag inte fram det i ord. Jag köpte ett nytt block att skriva dikter i som jag  ofta gör när jag känner så här, men jag får inte fram nånting där heller. Känner mig tom.